Blanda en vanlig kortlek ordentligt och titta på ordningen. Med absolut största sannolikhet har ingen människa hållit i en kortlek med exakt den kombinationen förut. Lika sannolikt är det att ingen någonsin kommer att göra det igen. Antalet möjliga ordningar är större än antalet stjärnor i det observerbara universumet, med stor marginal.
Vissa tal är för stora för människan att förstå. Ett exempel är 80 658 175 170 943 878 571 660 636 856 403 766 975 289 505 440 883 277 824 000 000 000 000, vilket är antalet olika ordningar som en kortlek kan ligga i. Skrivet i kortare form blir det ungefär 8 × 10⁶⁷. För att få någon som helst förståelse för det bortom-förståendet-monstruösa talet behövs en jämförelse.
Om alla åtta miljarder människor på jorden hade blandat en kortlek i sekunden sedan big bang, för 13,8 miljarder år sedan, skulle de ha hunnit med ungefär 3,5 × 10²⁷ blandningar. Det låter mycket, men det motsvarar inte ens en biljondel av en biljondel av en biljondel av alla möjliga ordningar.
Påståendet gäller dock bara om leken verkligen är ordentligt blandad. En ny kortlek ligger sorterad i färg och valör när den tas ur förpackningen och varje blandning lämnar spår av den ordningen. Så länge spåren finns kvar är långt ifrån alla ordningar lika sannolika och då håller inte heller påståendet om att kortleken är unik. Frågan är hur många gånger en lek måste blandas innan spåren är borta.
Sju blandningar räcker
Svaret är sju. Efter sju ordentliga blandningar är ordningen i praktiken slumpmässig, och först då håller påståendet om att leken är unik. Det visade två amerikanska matematiker med mycket olika bakgrund i en artikel från 1992.
Persi Diaconis tog en oväntad väg till matematiken, genom magin. Han lämnade hemmet som fjortonåring för att resa med magikern Dai Vernon och blev senare professor i statistik. Dave Bayer är algebraiker vid Columbia University och har utvecklat datorprogram för avancerade symboliska beräkningar. Tillsammans undersökte de riffelblandningen, den vanligaste blandningen både hemma och vid kasinobord världen över.
Vid en riffelblandning delas kortleken i två halvor som får falla in i varandra. Korten från varje halva hamnar mellan korten från den andra, men inom varje halva behåller de sin inbördes ordning. Numrera korten i en sorterad lek från 1 till 52 och blanda en gång. Följer du sedan siffrorna i tur och ordning hittar du dem i två obrutna serier som ligger inflätade i varandra. Serierna är spåren av den ursprungliga ordningen. Nästa blandning kan som mest dubbla antalet serier till fyra, och därefter till åtta, sexton och 32. En lek i helt omvänd ordning består av 52 serier med ett kort i varje, så efter fem blandningar är den ordningen fortfarande omöjlig.
Spåren går dessutom att läsa, och det har magiker utnyttjat länge. I ett trick som Charles Jordan publicerade i början av 1900-talet blandar en åskådare leken några gånger, flyttar ett kort till ett nytt ställe och blandar igen. Det flyttade kortet hamnar utanför sin serie, och magikern hittar det genom att leta efter kortet som bryter mönstret.
Tricket visar att antalet serier avslöjar hur blandad en lek är, och det blev nyckeln till Bayers och Diaconis bevis. De visade att sannolikheten för en viss ordning efter ett visst antal blandningar bara beror på hur många serier ordningen består av. I stället för att hålla reda på 8 × 10⁶⁷ ordningar räckte det att räkna på serierna, och med Bayers vana vid tunga beräkningar kunde de ta fram exakt hur blandad en lek är efter varje blandning.
Efter fem blandningar är leken långt ifrån slumpmässig, och efter sex är den fortfarande ojämn. Efter sju är spåren i stort sett borta och varje ordning nästan lika sannolik.
Hur blandar en dator?
En dator har inga händer att ”riffla” med. De flesta program blandar i stället med en metod som statistikerna Ronald Fisher och Frank Yates beskrev redan 1938. Datorn går igenom kortleken och byter plats på varje kort med ett slumpvis valt kort bland dem som återstår. Om slumptalen är helt oförutsägbara får varje ordning exakt samma chans och då räcker det med en enda genomgång.
Frågan är om en dator över huvud taget kan ta fram ett sannerligen oförutsägbart tal. Den följer bara instruktioner, så slumptalen räknas fram ur ett startvärde, ett så kallat frö. Samma frö ger alltid samma tal och därmed samma lek, och den som kan gissa fröet kan alltså räkna ut leken.
Det blev tydligt 1999, när en av de första nätpokersajterna publicerade sin blandningskod för att visa att spelet var rättvist. Säkerhetsforskare som granskade koden upptäckte att fröet var antalet millisekunder sedan midnatt. Ett dygn har 86,4 miljoner millisekunder, och av 8 × 10⁶⁷ möjliga ordningar kunde sajten därför bara ge lika många. När forskarna synkroniserade sin egen klocka med serverns krympte urvalet till ungefär 200 000. Deras program behövde då bara se fem kort för att räkna ut hela leken. Spåren hade flyttat från korten till koden, och de gick att läsa precis som magikerns serier.
Så blandas korten i dag
Dagens lösningar är byggda för att sudda ut båda sortens spår på en gång. Många blandningsmaskiner riffelblandar inte alls. En slumptalsgenerator väljer i stället ett nummer bland de kort som återstår, maskinen plockar ut just det kortet och upprepar proceduren tills hela leken har fått en ny ordning. Det är samma metod som Fisher och Yates beskrev 1938, utförd med riktiga kort. Eftersom inga halvor fläts ihop uppstår heller inga serier, och det räcker med en enda genomgång. Moderna slumptalsgeneratorer hämtar ofta sitt frö ur fysiskt brus i elektroniken i stället för ur en klocka, och i Sverige ska licensierade spelbolags spelsystem kontrolleras och certifieras av ett ackrediterat organ.
Vid blackjackborden i Bethards livecasino kan spelaren dessutom följa hela förloppet. En croupier delar ut korten ur en sko med flera sammanblandade lekar medan kameror filmar varje stund i studion. Samtidigt görs varje kort om till data. Kameror med optisk teckenigenkänning, OCR, läser av valör och färg i samma ögonblick som kortet vänds upp, och en liten styrenhet vid bordet, en så kallad game control unit, synkroniserar kortdatan med videoströmmen. Här är spåret avsiktligt, eftersom varje kort ska gå att följa från bordet till skärmen.
Kortleken har på så vis gått ett helt varv. Riffelblandningen lämnar serier som en magiker kan läsa, och ett dåligt valt frö lämnar mönster som en dator kan räkna baklänges. Dagens teknik tar bort båda och ersätter dem med ett enda spår, det som visar spelaren vilka kort som faktiskt delades ut.
Talet med 68 siffror i början av texten är lika ofattbart stort som förut, men det betyder något vid bordet först när ingen kan läsa spåren.

















