Svenska verksamheter utsattes i genomsnitt för drygt 2 300 cyberattacker per vecka under juli, en ökning med 36 procent jämfört med samma period förra året. Det är den kraftigaste ökningen i Norden och den näst högsta i Europa.
Sverige avviker från det globala mönstret
Siffrorna kommer från en återkommande mätning av ett internationellt IT-säkerhetsföretag som löpande samlar in data från sina tjänster världen över. Globalt ökade antalet attacker med 16 procent jämfört med juli föregående år, till i genomsnitt drygt 2 300 attacker per organisation och vecka. Europa som helhet visade en ökning på 18 procent.
Att den svenska ökningen är dubbelt så stor som den globala beskrivs av säkerhetsexperter som anmärkningsvärt. En vanlig förklaring är landets höga digitaliseringsgrad, som gör svenska verksamheter till attraktiva mål, i kombination med geopolitiska spänningar i närområdet. Sverige hade också fler registrerade cyberincidenter än något annat nordiskt land under 2025, enligt en separat kartläggning.
Offentlig sektor mest utsatt
I Sverige är offentlig sektor fortsatt den mest utsatta kategorin, följd av finanssektorn samt hälso- och sjukvården. Mönstret har varit stabilt över tid och förklaras med att dessa verksamheter både hanterar stora mängder känsliga personuppgifter och har låg tolerans för driftstopp, vilket gör dem till lönsamma mål för utpressning.
Under juli registrerades globalt 964 offer för utpressningsprogram, en ökning med 87 procent jämfört med samma månad föregående år och nästan 50 procent jämfört med juni. Den branta uppgången tyder på att angriparna blivit både fler och mer produktiva.
AI-verktyg skapar en ny läckagerisk
En ny riskkategori som lyfts fram i rapporten är AI-användningen på arbetsplatserna. I genomsnitt använde organisationer åtta olika AI-verktyg under juli. Var 36:e instruktion som skickades från företagsnätverk till dessa tjänster bedömdes innebära hög risk för att känsliga uppgifter exponeras, och totalt innehöll 22 procent av instruktionerna potentiellt känslig information.
Personuppgifter var den vanligaste typen av känslig information, följt av finansiella uppgifter samt information om nätverk och IT-infrastruktur. Det sistnämnda är särskilt problematiskt, eftersom uppgifter om den egna infrastrukturen kan användas för att planera framtida angrepp.
NIS2 höjer kraven
Sedan årsskiftet gäller den svenska cybersäkerhetslagen som genomför EU-direktivet NIS2. Regelverket innebär bland annat en rapporteringsplikt med snäva tidsfrister och ett tydligare ansvar för ledningen i berörda verksamheter. En konsekvens är att en del av ökningen i statistiken framöver kan förklaras av bättre upptäckt och rapportering snarare än enbart av fler faktiska angrepp.
Tidigare kartläggningar har visat att många svenska organisationer fortfarande behandlar cybersäkerhet som en teknisk fråga snarare än en strategisk, och att en betydande andel saknar kontinuitetsplaner för att återställa verksamheten efter ett angrepp. Nästan 40 procent saknar dessutom processer för att klassificera sin data, vilket gör det svårt att avgöra vad som faktiskt behöver skyddas hårdast.
Låg oro trots hög hotbild
Ett återkommande fynd i internationella jämförelser är att svenska beslutsfattare uttrycker låg oro inför framtida angrepp, trots att en majoritet av medelstora svenska företag drabbats av en incident det senaste året. Kontrasten mellan faktisk hotbild och upplevd risk beskrivs av säkerhetsexperter som ett av de mer svårhanterade problemen, eftersom investeringsviljan tenderar att följa den upplevda risken snarare än den faktiska.
Vad utvecklingen betyder för svenska verksamheter
För svenska organisationer pekar siffrorna mot tre konkreta prioriteringar. Den första är att få kontroll över vilka AI-verktyg som faktiskt används och vilka uppgifter som matas in i dem, eftersom skuggbruk är svårt att skydda. Den andra är att öva incidenthantering praktiskt, inte bara dokumentera den, med tanke på de korta rapporteringsfrister som numera gäller. Den tredje är att flytta frågan högre upp i organisationen: så länge cybersäkerhet betraktas som en IT-fråga snarare än en verksamhetsfråga tenderar både budget och beslutsmandat att hamna på fel nivå i förhållande till hotbilden.
